UNGPRIDE såg Tom of Finland
UNGPRIDE gick på bio och såg Tom of Finland. Vi samlade våra tankar om vad vi upplevde:
Tom of Finland var bättre än vad jag hade förväntat mig på basis av vad jag läst och hört om den. Berättelsen var medryckande trots den dokumentära aspekten. I filmen tangeras tunga teman som krig, sjukdom, förtryck och ensamhet, men ändå har man även lyckas göra den underhållande. Stundvis fick kvick humor och överraskande scener som fick en (och resten av salen) att skratta och ibland också säga “awww” för sig själv. Ett par väldigt hjärtevärmande scener som uppskattas speciellt av den queera publiken rymdes det med. Filmen inte var så fokuserad på sex och kärlek utan Toukos karriär, teckningarna och hur de och den läderrika subkulturen spriddes, var den röda tråden. Den stela och formella finska 1940-80-talsdialogen och antalet rökta cigarretter fick det att kännas konstgjort ibland, men det hörde väl till tiden.
Det fanns nog tragiska ögonblick men ändå var filmen ganska rolig! Det märks konkret att vi kommit en bit på vägen jämfört med hur det var på Toukos tid, när man måste smyga och hemlighålla sin identitet. Jag är stolt över att vara från samma land som Tom of Finland!
Den var väldigt bra och välgjord. Trots att den ibland var sorglig och behandlade en del tunga ämnen, så var den ändå väldigt glad och upplyftande. Jag undrar hur Touko skulle ha reagerat på det att hans konst nu finns på kaffepaket och lakan, och är glad över att vi har kommit så pass långt från hur det var på Toukos tid när man var tvungen att dölja och smyga vem man var.
Rolig, intressant och något jag kommer dra alla mina vänner och se 🙂
Tom of Finland var en av de bästa finska filmer jag nånsin sett. Som filmstuderande har jag ren tidigare admire hur Dome Karukoski regiserar filmer och de ger mig hopp för finska filmindustrin. Jag är glad att dock Tuoko Laaksonens verk är en anning grafiska så lyckades de visa människan och hans tanke bakom dem. Man lär sig förstå att fast hans konst var vild så var det också en viktig sak för många. Jag tyckte att sättet som de hylla honom som soldat och en som sett ens nära och kära dö i aids var en kraftful sak. I detta land hyllar man krigsveteraner till skyn och att bara pointera att förståss var en andel av dem inte straight är mycket viktigt. Överlag en fin film.
Filmen var bra, lärorik om man som jag inte visste någonting om Touko Laaksonen eller Tom of Finland, eller hur det egentligen var att vara queer i Finland under 1900-talet. Eller det gick iaf in mera när man såg det på “riktigt”. Den slutade väldigt hoppfullt, vilket var jättetrevligt för jag förväntade mig att de skulle bli nedslagna eller dö av aids varannan sekund. Även det att se att vi har kommit så långt som vi har kommit sen dess var trevligt/hoppfullt. Scenen när de handlar gardiner var bäst!
Paralleller, tystnader, gardiner, kaniner.
Det är de ord som dyker upp i mitt huvud när jag försöker sammanfatta Tom of Finland för mig själv. Någon egentligt sammanhängande text tänker jag inte ens försöka skriva, det blir mer intrycksbaserat, lite som filmen själv.
Paralleller mellan livet som queer i Finland och i liberala delar av USA, och hur olika speciellt förhållandet till polismakten kunde vara. Filmen hade en inledande text om att den var gjord inför Finlands 100-års jubileum. Samtidigt som det känns att vi har kommit långt under dessa hundra år är det nog ändå allt för nära bakåt i tiden som de fulare sidorna av vår lagstiftning som beskrivs i denna film utspelade sig.
Paralleller mellan Finlands krig och AIDS-epidemin, känslan av hopplöshet och tanken att ”alla kommer att dö”. Att fortsätta drömma och kämpa trots detta.
Tystnader. Det märks att filmen är finsk. Så mycket av vad som sades förmedlades utan repliker: blickar, gester, och vad som förblev osagt var minst lika viktigt som de ord som faktiskt användes.
Gardinerna. Vi satt nog alla med gråten i halsen och ett stort leende på läpparna under den scenen, som jag inte ska spoila mer än så.
Avslutningsvis kaniner. Precis som filmen i stort förmedlade kaninscenen många olika känslor samtidigt. Även när omständigheterna var sorgliga och fruktansvärda, fanns det sån ömhet, så många skratt, och så mycket kraft och vilja att fortsätta kämpa. Precis vad vi behöver för att göra vårt land ännu bättre under de kommande 100 åren!
Såhär tyckte vi. Vad tyckte du? 🙂