Moonlight gjorde sig känd i min värld genom att vara filmen som nappade Oscars priset för Bästa film 2017 av La La Land. I och med kaoset som uppstod lärde jag mig sedan att filmen handlar om förhållandet mellan två mörkhyade män och är därmed en film som gjort historia över någonting mycket mer än att felaktigt inte ha blivit uppropad som vinnare. Utan att känna till filmen desto mer, men med ett klart intresse för den, gick jag för att se den tillsammans med två andra ankor.

Filmen handlar om pojken Chiron som växer upp i en tuff omgivning. Han blir mobbad, hans ensamstående mamma är drogmissbrukare och därtill är det här med sexualitet en stor fråga för honom. Filmen är uppdelad i tre olika skeden av Chirons liv; Chiron som barn, tonåring och vuxen.

Filmen inleder med Chirons barndom, får vi se hur han redan som liten har varit utanför och offer till andra barns illvilja samt hans mammas hårda föräldraskap. Sexualitet tas tidigt upp då han en dag frågar Juan, en droglangare och den närmaste fadersfiguren han har, vad ordet “faggot” betyder. I en smått hjärtevärmande stund svarar Juan att det är okay att vara gay, men att Chiron aldrig ska låta någon kalla honom för skällsord.

Som förväntat är det tonåren som koncentrerar sig på Chirons sexualitet. Chiron är en fåordig ung man, och i och med hans tystlåtenhet och osäkerhet byggs den sexuella spänningen upp rejält, för att slutligen få någon sorts utlopp, men inte ett direkt tillfredsställande sådant. Jag kan inte låta bli att tänka att Chiron skulle ha nytta av en UNGPRIDE träff för att bli lite mer bekväm med sig själv. Dock är trycket från omgivningen för Chiron att vara på ett visst sätt stort och jag har enbart medlidande och förstående för honom och hans tystnad.

Då övergången från Chirons barndom till hans tonår fungerade väl, hoppar filmen 10 år framåt i den sista delen. Jag känner knappt mer igen Chiron, vilket min film upplevelse lider av. Jag kan se hur livet har lett honom på det spåret, men som Chirons tonårs vän och förälskelse Kevin säger, är han som en annan person och riktningen han valt på sitt liv är nedslående. Den sexuella spänningen är tillbaka då de två träffas åter och filmen avslutas något öppet efter några länge väntade och känslosamma ord av Chiron.

Jag är inte överförtjust i det plötsliga slutet men det fungerar. Mitt största problem med filmen är hur droger överhuvudtaget är närvarande i den, eftersom det är någonting jag avskyr se i filmer. Även om Moonlight hanterade temat väl, kan jag personligen inte fästa mig vid filmen på grund av det. Utöver det är Chirons kultur mycket olik min egna, så fastän jag också funderat över min sexualitet under min tonår, har vi inte så mycket gemensamt och jag har inte så mycket i filmen att ta fasta vid. Givetvis kan man se och njuta av filmer fastän det inte handlar om bekanta teman eller har karaktärer man känner stort gemenskap med, men på samma är det svårare att njuta av dem, om man ens kan tala om att njuta av den här filmen, då den hanterar tunga ämnen och består av mer osäkerhet och ångest än vad den har lättsamma scener.

Då filmen presenterades åt mig som en film om ett förhållande mellan två mörkhyade män hade jag väntat mig lite mer djup och funderingar om sexualitet
och förhållandet, vilket filmen inte gav. Inte direkt åtminstone. Chirons oförmåga att tala om saken berättar redan mycket om det jag hade vänta mig få höra i ord och hans förhållande status är mycket sägande.

Avslutningsvis är det värt att nämna att filmen vunnit flera prestigefyllda pris, bl.a. tre Oscars och en Golden Globe. Fastän min recension inte ger Moonlight det högsta betyget, har filmen fått mycket bra kritik av andra och jag vill själv poängtera att jag är väldigt glad och tycker att det är viktigt att Moonlight blev gjord. Då jag personligen föredrar filmer som får en att må bra, är filmer ett  bra medium att lyfta upp viktiga ämnen och påbörja diskussion med. Moonlight har gett mig något att tänka på och har visat mig nya perspektiv. Jag är ytterligare glad av att ha sett den och för att mörkhyade homosexuella män har någonting de kanske kan se sig själva i. Det är fint att se en HBTIQA-temad film bli prisad, få erkännelse och vara mainstream.

-Ella