Jag ogillar starkt trenden att låta skådespelarna tala engelska fastän filmen utspelar sig bland människor med ett annat modersmål. Filmer såsom t.ex. Boktjuven eller Pojken i randig pyjamas hade känts så mycket mer autentiska om skådespelarna talat renodlad tyska istället för engelska med fejkad tyska accent.

The Girl King (2015) som handlar om drottning Kristina under hennes tid som regent i Stormakts-Sverige, sällar sig till detta sällskap i.o.m. att engelska är det dominerande språket i filmen. Det pratas också en hel del franska och lite latin och tyska, vilket regissören Mika Kaurismäki får plus för. Åtminstone lät han inte engelskan ta över helt, och den svensk-engelsk- finsk-franskspråkiga ensemblen får samtliga språk att låta trovärdiga i 1600-talsslottsmiljön.

Klarast av alla lyser huvudrollsinnehavaren Malin Buska i rollen som den unga drottningen. Hon lyckas på samma gång vara både naiv och sakkunnig, stark och bräcklig, logiskt tänkande och storstilat dramatisk. En regent med ett storslaget intresse för allt vad kultur och vetenskap heter. En smart, viljestark person som man inte bör stöta sig med.

Så fort hon tar över efter förmyndarregeringen hopar sig friaranbuden över henne, något hon blir synnerligen irriterad på. Hon inser att ifall hon gifter sig med en man skulle det betyda att hon i den patriarkala miljön som råder tvingas stå under sin man. Och det är det sista hon vill, för hon har redan smakat de första dropparna ur maktens bägare och vill ha mer.

I en komisk scen i början av filmen blir Kristina först presenterad för två konventionellt väldigt attraktiva, unga, välborna män, men visar inget som helst intresse. Sedan blir hon presenterad för grevinnan Ebba Sparre (Sara Gadon) och då slår det genast gnistor. Snart utser Kristina Ebba till en av sina närmaste hovdamer och slutligen blir hon hennes sängvärmare, en person med uppgift att värma upp sängen för kungligheten (och kanske stanna kvar även efter att kungligheten krupit in mellan lakanen). I filmen berättar Kristina för Ebba om hur hennes far, Gustav II Adolf (Samuli Edelmann), hade en sexuell relation sin manliga sängvärmare, vilket fick mig och min flickvän att le stort mot varandra i biomörket.

Svårigheten att skapa genuina och jämlika förhållanden mellan härskare och slav kommer sig starkt i uttryck här; Kristina befaller och Ebba lyder. Nog för att man kan ana ett besvarat romantiskt intresse från den sistnämndas sida. I en scen går de två kvinnorna för att inspektera krigsbytet ifrån Prag, som Kristina kommenderat upp till Stockholm efter att hon fått veta om Prags stora bibliotek och många konstskatter. Hon tar fram en stor bibel – Djävulsbibeln – och berättar suggestivt för den ängsliga Ebba om legenden bakom bokens tillkomst. Sedan böjer sig Kristina över sin hovdam, hon vill ligga med henne där och då – på den dyrbara boken! Historikern i mig vred sig ängsligt i stolen över eventuella skador som kunde tillfogas boken. Vi har fått lära oss att använda handskar och bara anteckna med blyertspennor och fan och hans moster, och så kommer Kristina och struntar i säkerhetsföreskrifterna! Ja, jag vet att dokumentet i filmen är en harmlös kopia, men det sitter djupt i ryggmärgen som historiker att man måste handskas väl med gamla texter.

I vilket fall blir paret avbrutna innan de söndrar boken, av ingen mindre än Kristinas manliga kusin  Karl (Francois Arnaud) som är olyckligt kär i henne. Tillsammans med några vänner ser han till att bryta upp dem. Ebba blir förlovad med en man och Kristina känner senast då att hon vill bort från Sverige.

Hon har inte varit en särdeles populär regent bland sina underlydande, inte minst eftersom hon avslutade det trettioåriga kriget. Krig var ju lönsamt och bra! ansåg många. Även hennes motvilja mot den stränga lutherska kyrkans läror stötte på starkt motstånd. Hennes far hade ju gett sitt liv för den ”rätta” protestantiska tron! Att flirta med andra tronsinriktningar vore vederstyggligt. I filmen säger hon att katolska kyrkan är full av hycklare, men påvens hejdukar erbjuder henne en plats som jungfrudrottning i Vatikanen, en drottning utan stat som kan syssla precis så mycket hon vill med kultur och vetenskap och aldrig någonsin måste gifta sig, i utbyte mot att hon konverterar.

Hon gör det, utser sin kusin till tronarvinge och avsäger sig den svenska kronan. Där slutar filmen – och några recensenter har förundrat sig över det. Hennes fortsatta liv är rätt intressant det med, säger de. Hon grundade en akademi i Rom, stödde konst och vetenskap, och grälade med den katolska institutionen som hon ofta kom på kant med och kritiserade.

Jag visste inget om Kristinas fortsatta liv före jag läste recensionerna. I historieböckerna brukar det bara stå att hon konverterade till katolicismen och bosätter sig i Rom, sedan försvinner hon spårlöst. Jag antog alltid att hon blev nunna eller något liknande. Historieböckerna brukar påstå att hon var from. Hennes påstådda religiositet har framhävts som det enda skälet till att hon gav upp Sveriges tron. Filmen, och nyare forskning, framhäver det rent praktiska orsakerna. Hon trivdes inte i Sverige av flera skäl, ett av dem kravet på giftermål.

Efter filmens slut befann jag mig i ett småeuforiskt tillstånd. ”Wow, det här var en ny – och bra! – sida av Kristina!”. Jag beslöt mig för att kolla upp mer info om hennes och Ebbas förhållande så fort jag kom hem – men det borde jag inte ha gjort. Jag borde ha fortsatt leva i min ljusröda lesbiska bubbla istället. För på internet stötte jag på den grå v e r k l i g h e t e n.

”Nej, vi vet inte om Kristina verkligen var lesbisk, sängvärmare var inte romantiskt, Kristinas kärlek till Ebba som hon uttrycker i bevarade brev kan tolkas platoniskt, hon hade ett nära förhållande till en manlig munk i Rom”, och ett obskyrt diskussionsforum där medlemmarna högljutt beklagade sig över hur folk nuförtiden ”drar historiska personer ner i smutsen”, vilket man tydligen gör om man menar att de var något annat än heterosexuella…

Jag hittade dock en avhandling som granskat Kristinas brev och kommit fram fram till att hon använt samma slags uttryck som var kutym under den tiden för män som ville bekänna sin romantiska kärlek för kvinnor. Vilket väcker frågan om hennes könsidentitet, som de facto satts under lupp och debatterats genom åren. Ja, det kan bra hända att Kristina var trans, d.v.s. identifierade sig som ett annat kön än det hon tilldelats vid födseln.

Här finns det en hårfin skillnad mellan att vara en man och vara som en man. Utan tvivel var Kristina med 1600-tals könsrollsmått mätt ”som en man” p.g.a. att hon var intelligent, auktoritär, och ledde en nation. En grupp manliga forskare grävde rent av fram hennes grav på 1960-talet för att undersöka skelettet; de tyckte inte att en kvinna kunde besitta Kristinas egenskaper. Därav måste hon ha haft en icke-kvinnlig, d.v.s. interkönad (”hermafroditisk”) eller manlig biologisk kropp, enligt dem. Till deras besvikelse upptäckte de att kroppen var kvinnlig.

Men könsidentiteten sitter ju i hjärnan, så forskarna kom inte direkt närmare svaret på Kristinas kön. Folk kategoriserade inte varandra på samma sätt på 1600-talet som idag, så det kan vara knepigt att utreda saker såsom sexualitet eller könsidentitet, som endast personen själv visste med säkerhet. Men det betyder förstås inte att vi kan påstå att alla var straight och cis förut. Jag vill gärna att Kristina ska ha varit en lesbisk eller bisexuell ciskönad kvinna, för jag vill att hon ska vara som jag. Jag vill kunna hitta delar av min personlighet i historien, något som förmodligen gäller oss alla. Vi vill ha världar att spegla oss i.

I dessa flummiga toner avslutar jag filmrecensionen. The Girl King var absolut en intressant och nydanande film med duktiga skådespelare, trots engelskan. Herman Lindqvist tycker att Kristina var en svikare eftersom hon avsade sig tronen, men jag kunde inte hålla med honom mindre. Hon är och förblir en av mina favoritregenter, oavsett vem hon var eller vilka hon låg med.

Daniela

Texten publicerades ursprungligen i tidskriften Papyrus nr 1/16