Jag var osäker på om jag ville skriva om det här eftersom jag upplever det här som ganska känsligt och frustrerande. Vad jag vill berätta om är min ständiga kamp med att försöka hitta en balans mellan att vara transkönad man och att kunna vara feminin.

Om jag, som inte har gått igenom korrigeringsprocess, klär mig i så att säga “feminina kläder”, sätter på smink, använder söta dofter och lackar naglarna (vilket jag gärna skulle vilja göra) ser folk mig som en kvinna. Det får mig att känna mig osäker och dåligt till mods, vilket att bli misskönad gör. Förutom det så upplever jag att många inte skulle respektera eller förstå mig. Det är hårt att gå emot strömmen, så jag klär mig och uppträder (ex. kroppsspråk, röstläge, vad jag kan göra, möte med förväntningar etc) “manligt” för att få vara man. Men det är jag inte heller bekväm med eller den jag vill vara.

Det är en ständig inre kamp på gång mot mina egna uppfattningar och kön och genus. För att kunna godkänna mig själv försöker jag leva enligt mina och omgivningens normer om män. Det får mig att känna mig som en man men inte som den jag är eller den man jag vill vara. Jag kan inte ignorera att jag trivs mera med det “feminina” samtidigt som de inte går ihop med min inre bild om saker. Normer sitter djupt i mig och i omgivningen och de känns omöjliga att utesluta. Det hela känns ofta mycket frustrerande.

Ibland upplever jag dock ovanliga men sköna stunder av frid i mitt huvud och med omvärlden och kan vara den man jag är. Detta upplevde jag samma kväll som jag skrivit det här inlägget. Bilden ovanför är från den stunden. Det är jag, den jag är och för ögonblicket är jag okej med det.

H. Richard