The Rocky Horror Picture Show har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Första gången jag såg filmen var jag 16 år gammal och alldeles ny ur skåpet. Vi hade filmkväll i skolan, och efter att den filmen jag tänkt sett inte ville funka sa min kompis att jag skulle komma och titta en film “full med lättklädda, sjungande män” med dem.

Ok, tänkte lilla nyligen ute lesbiska jag, sure.

Jag kom in mitt i ett sångnummer och nästa började så gott som genast därpå utan att jag riktigt hann få någon uppfattning om vad som var på gång, tillräckligt att jag började fundera på om jag nu kommit till rätt ställe. Och sen kom Tim Curry som dr Frank-N-Furter in på scenen. Klädd i korsett, fisknät och glittrande högklackar, oursäktande och absolut 100% säker på sig själv. Sjungandes om sin kärlek till manskroppen, flörtandes med både manliga och kvinnliga huvudkaraktärerna. Jag kunde knappt tro mina ögon. Får man faktiskt göra så här? Se ut på det sättet? På Film?? Finns det faktiskt också filmer för sådana som mej?!

Det var den första filmen jag såg med queer teman. Mina vänner hade haft rätt om att jag skulle älska den, även om det kanske inte var av helt samma orsaker. Nu har jag sett filmen tillräckligt många gånger för att kunna den utantill, och lärt mig om kulturen med audience participation och slängande av toa papper. Och nu i lördags fick jag äntligen själv dra på mig korsett, peruk och klackar då vi själva ordnade en visning av The Rocky Horror Picture Show på Happi Pride. Min kärlek till dr Frank-N-Furter har bara vuxit.