Vi har alla flera identiteter. Vissa är självklara, andra behöver vi kanske tänka efter innan de klarnar sig för oss och en del kan vara okända. Jag identifierar mig t.ex. som kvinna, som ung och som finlandssvensk. Som lesbisk, studerande och naturnära. Som nörd, som syster, som vegetarian. En del identiteter kan man se på andra. Jag ser ung ut och man kan anta rätt i att jag är en kvinna. En del framgår efter en kort pratstund med mig. Att jag är finlandsvensk och studerande är något som kommer fram ganska snabbt och rätt så ofta. Beroende på stunden och stället kan man få veta att jag är vegetarian, om vi ses över en lunch, eller så kan diskussionen gå in på mina nördigare intressen och hobbyn. Att jag är lesbisk nämner jag oftast inte, ifall vi inte råkar träffas under Pride-paraden eller jag behöver rätta till någon om att jag inte har -eller någonsin kommer ha, en pojkvän.

Hur viktiga är identiteterna då? Ganska viktiga, en del av dem åtminstone. Är det inte så att jag byggs upp av dem? Är jag inte summan av mina identiter? Tjaa- ja och nej.  En del identiteter är bara ord man kan sätta på mig, som man kan beskriva mig med, men som aldrig gett mig värst mycket. En del däremot är viktiga, nära och kära. En del känner alla till, en del bara mina närmaste.

Då jag först insåg att jag tycker om tjejer tänkte jag mycket på min identitet vad gäller min sexuella läggning. Jag visste att jag inte hör till kategorin hetero, men jag var inte så snabb med att lägga mig själv i lådan för homo. Det var en tid då jag tyckte väldigt illa om att kategorisera och identifiera mig själv och allt annat. Jag tyckte då inte att jag behövde sätta mig själv i en nätt liten låda för att tillfredställa människors behov att katergorisera och organisera allting. För ett sådant behov har våran art. Vi delar in allting, oavsett om det går att indela naturligt eller inte. Har ni t.ex. någonsin tänkt på hur stort sammanträffande det är att de flesta saker passligt kan delas i tre?

Mina tankar gällande mitt nya jag, efter att ha tappat bort min identitet som hetero (inte för att jag någonsin verkligen sett mig själv som det), fick mogna under flera månaders tid. Då jag senare insåg jag att jag enbart attraheras av kvinnor kunde jag hitta en klar definition på min läggning. Därmed fick jag hoppa ut ur skåpet enbart för att studsa ner i en låda märkt ”homosexuell”. Jag är lite bitter över att ha fallit och följt det töntiga behovet för kategorisering, men å andra sidan känns det bra då jag lätt kan beskriva mig själv. Jag kan lätt hitta gemenskap hos andra. Jag behöver inte gå omkring och fundera på vem jag är mera, för det gjorde jag, även då jag svor över hur jag hatar lådor.

Alla hittar inte en klar identitet för sig själv. Alla har inte en låda, ett ord för sig. Det är okej. Processen att hitta dig själv är kanske ännu i gång, eller kanske lever du utanför lådorna. Det är bra. Det är du. Ibland undrar jag hur mycket sexuella läggningar och könsidentiteter är till för en själv och hur mycket det är till för andra. För människor som absolut måste ha allting i prydliga kategorier, stuvade i sina lådor.

Ella