Att komma ut i smyg

Det här med att komma ut är ju egentligen en ganska bisarr grej. Man ska gå till sina nära och kära, sitta ner vid matbordet kanske, och allvarligt deklarera vilken sorts mänskor man vill ha sex med, eller inte vill ha sex med, eller vilka man vill ha förhållanden med, eller vilket kön man egentligen tillhör, o.s.v.

Jag menar, heterosexuella cistonåringar behöver inte gå till sina föräldrar och nervöst förklara att de föredrar brunetter framom blondiner, och hoppas på att deras föräldrar tar nyheten bra. Så varför måste jag?

Nå, det kan ju vara helt bra att föräldrarna är mentalt förberedda på det före man tar hem sin icke-heteropartner, så de inte drabbas av en hjärtattack. Så man måste nog förr eller senare komma ut.

Men det här faktumet ändrade inte på det att jag inte ville deklarera för mina föräldrar vem jag ville ha sex med.

Så jag kom ut i smyg.

Det året stod det mycket i tidningen om samkönat äktenskap eftersom tahdon2013 kampanjen just hade startat, så jag började prata om det under middagarna. Det hade dessutom den fördelen att jag kunde försäkra mig om att alla i familjen var positivt inställda till en jämställd äktenskapslag, och alltså knappast var fullblodade homofober.

Under sommaren när vi var på landet insinuerade jag några gånger att jag kanske inte var helt straight, och under prideveckan ställde jag upp några kvarlämnade påskdekorationer, porslinsharar, i ett improviserat pridetåg på en takbjälke.

Någon dag under den sommaren, kanske det också var under prideveckan, skrev Kaj Korkea-aho en kolumn i husis om sin egen homosexualitet som både jag och mamma läste, och talade lite om eftersom vi båda gillade hans böcker, och ingendera hade vetat att han var homosexuell.

Det tog en stund innan min mamma kände sig tvungen att påpeka att det nog inte spelar någon roll vem jag älskar, varpå jag hastigt avbröt henne, sade ”underbart!” och sprang ut ur rummet. Saken var avklarad!

Trodde jag.

Vänner, släkt, grannar… listan på mänskor man i något skede tvingas komma ut för är lång, och jag ogillar det lika mycket varje gång. Därför är jag oändligt tacksam över att många gjort det så enkelt för mig. Vänner har accepterat det med en nick och ett ”bra att veta”, och de få mänskor som har velat prata om det har varit fascinerade och positivt inställda snarare än skeptiska. Dessutom har de varit relativt välinformerade, och jag har bara en gång fått en negativ reaktion som bestod av den idiotiska kommentaren ”du borde inte komma ut, det är väl bara en fas…” och det går att ignorera de enstaka idioterna om man har tillräckligt med stöd.

En som handskades fantastiskt med nyheten var min morfar. Jag vet faktiskt inte hur han fått reda på det, men han kan vara ganska uppmärksam, så kanske lade han märke till att jag aldrig nämnde vilket kön min framtida partner skulle ha. Vi var på landet igen, där vi bor i samma hus som mina morföräldrar. De går på promenad varje dag, och min morfar använder alltid en käpp. Den dagen tog han ett paraply, trots att vädret var soligt och klart, och jag lade märke till att det var ett ovanligt färgglatt paraply. Morfar deklarerade tydligt, att ”inte är vi ju trångsynta här inte! Och spatserade iväg stödd på sitt regnbågsfärgade paraply.

Linnéa