Jag vaknar, tittar ut genom fönstret på en molnfri himmel och gäspar stort. Det är veckoslut och jag kan ta en hur lång sovmorgon som helst. Jag stiger upp en halvtimme senare och drar på mig gårdagens kläder. Dricker en kopp te, lunkar igenom de vanliga morgonbestyren utan att egentligen tänka på saken, och promenerar ut genom dörren en timme senare, nöjd och förväntansfull inför en dag med en bok och en picknickfilt i parken.

Väl där väljer jag en bra plats i solen, tar av skorna och sätter mig ner. Min sommarklänning är sval och skön, och jag läser ungefär 50 sidor innan en naggande känsla i magen avbryter min sköna förmiddag. Klänningsfållen ser fel ut, och en sjunkande känsla i min mage meddelar att jag inom 45 minuter kommer att behöva byta kläder. Jag borde ha känt efter bättre före jag gick hemifrån.

Så jag ger upp, packar ihop, går hem, och plockar fram en kragskjorta med rakt snitt (från pojkavdelningen för 12-åringar) och sätter på mig ett par könsneutrala jeans. Idag får bli en innedag.

Jag tittar mig i spegeln, nöjd med mitt korta hår, och sätter mig i stolen för att läsa.

Några timmar senare tittar jag upp från min bok och får syn på en klänning jag håller på att sy. Det är en galaklänning, som jag antagligen aldrig får användning för, men tyget fick jag för 5 € på återanvändningscentralen, och jag kunde inte motstå det. Jag kan inte förmå mig att prova prototypen, men nålar upp den på min provdocka, och börjar vika tyget som jag vill ha det. Provdockans kvinnliga former är fascinerande, och jag reflekterar över hur främmande de verkar för mig, trots att jag ett dygn tidigare helt identifierat mig med dess former och sett klänningen som min egen. Nu fantiserar jag om att det är någon annan som ska ha den.