Den här veckan började jag studera på universitetet… eller, nå, introduktionsveckan började i alla fall. Efter introveckan känns nu det väldigt tomt i huvudet efter all ny information, allt program och alla nya människor. Plötsligt har jag tid att ta ett andetag, reflektera över vad allt som hänt och känna efter hur det kändes… blaa blaa blaa… jo jag kommer till saken nu;

Jag märkte att jag inte känt rädsla en endaste en gång på hela veckan. Nervös var jag nog, men inte rädd. Det var en märklig upptäckt. Är det så här det borde kännas? Ingen rädsla?

En hel vecka, utan att jag var rädd för att någon skulle kalla något eller någon annan ”homo”, eller någon annan fin synonym. En hel vecka utan ångest på panikgränsen. En hel vecka med en massa nya mänskor utan att jag var rädd för någon av dem. En hel vecka utan att jag var rädd för att vara mig själv.

Det låter väl som något självklart normalläge? Det borde vara normalt. Men det är inte normalt, inte för mig åtminstone. Jag har dock förväntningar på att det här är the new normal.

Samtidigt är jag ledsen över det att många andra som i höst återvänt till skolbänken inte har det lika bra som jag. Jag har er i tankarna. Skolorna är ungas arbetsplatser, och så länge någon mår dåligt av att vara där, då är något riktigt fel. Minns själv hur jag för två år sedan återvände till skolan efter sommaren, och redan första veckan trodde jag att jag sku dö av all ångest. Sku kunna skriva hur mycket som helst om ämnet, så det kanske blir ett inlägg om detta senare.

Nu direkt efter introveckan går färden mot Ekenäs och Raseborg Pride. Tror inte timingen kunde vara något bättre. Jag är öppet queer på uni, men är rätt så självkritisk och funderar mycket på om jag ”nu är för öppet och in your face icke-diskret queer” i en miljö utanför regnbågsbubblan. Men egentligen finns ju inget som att ”vara för mycket queer”. Man är som man är, precis hur queer (eller inte) som helst. Ett besök i regnbågsbubblan torde göra gott för mig i alla fall.

Till slut vill jag ge en shout-out till mina fellow gulisar, tutorerna och alla andra typer jag träffat under veckan (som kanske inte läser det här, men hur som helst…) :
Ni är såå himla trevliga och vänliga. Tack för en bra första vecka, ser fram emot många, många fler bra veckor tillsammans. Tack att ni accepterar mig med min queerhet och alla mina dåliga puns. Vi får se hur många veckor det går innan ni smått tröttnar på någondera ;D. Typ.

Over and out,

-HB