Somliga människor har alltid varit tvärsäkra på sin sexualitet. Jag minns en av de första Ung Pride-träffarna hur en kille berättade att han varit säker på att han var gay sedan han var fem år. Jag avundades honom.

Min egen resa till att komma fram till vad jag är har varit rätt lång och rörig. Mot slutet av lågstadiet började jag känna attraktion till andra människor, och för det allra mesta handlade det om andra flickor eller kvinnor. Först registrerade jag inte känslorna som något speciellt. Jag var fixerad vid ett antal kvinnliga kändisar och kunde inte bry mig mindre om pojkband, men det var ingen som såg något konstigt i det. Småningom började jag inse att de här känslorna var sexuella, och jag försökte rikta dem åt manligt håll i stället och trycka ner mina varma känslor för kvinnor. Det fungerade inte så bra. Ibland kunde jag tycka att en manlig kändis var snygg, men det var inte så ofta. Jag hade ett samtal med en vän ungefär vid den här tiden, frågade om det var möjligt att vara kär i både “motsatt” och i samma kön. Jag ville att hon skulle säga att det inte var det, att folk antingen var gay eller straight och eftersom jag inte var 100% likgiltig inför pojkar var jag väl straight? Jag minns inte vad hon svarade.

Sedan läste jag i Kamratposten om bisexualitet och blev orolig igen. Men jag tänkte att allt är lugnt så länge jag också gillar män, för då kan jag ändå bli kär i en man och få alla att tro att jag är hetero. Bisexualitet fungerar ju inte riktigt så men det var vad jag trodde då. I den värld jag levde i fanns det inte en enda människa som inte var heterosexuell. Mina klasskamrater förknippade homosexualitet enbart med negativa saker, det fanns inga positiva queerförebilder, och mina föräldrar var länge homofoba. Jag hade planerat att aldrig berätta för någon att jag gillade tjejer utan ta med den hemligheten i graven. För jag var säker på att om folk visste så skulle de tycka att jag var äcklig och onaturlig, och ingen skulle vilja vara med mig. Att jag tänkte så berodde säkert delvis på att jag blev mobbad i låg- och högstadiet, ironiskt nog den tiden i mitt liv när troligtvis alla inklusive jag själv såg mig som straight. Men ja, jag var van vid att bli utfryst och försökte göra allt i min makt för att det inte skulle hända igen.

Sedan var jag inblandad i ett heterodrama, vi var två flickor som ville ha samma pojke. Jag blev väldigt ledsen när han valde den andra. Jag var på riktigt kär i honom, åtminstone på det romantiska planet, vilket gör mig lite konfunderad idag. Det “passar inte ihop” med att jag nuförtiden identifierar mig som lesbisk.

Ett tag i högstadiet trodde jag också att jag var asexuell. Jag kände inte sexuell attraktion till män, så då måste jag ju vara ace! tänkte jag. En av mina vänner som är asexuell hade en liknande upplevelse, hon upptäckte att hon inte heller var intresserad av att ligga med män, och hon kom till slutsatsen att hon var lesbisk. Tänk om vi hade känt varandra då! Vi hade kunnat hjälpa varandra med att hitta fram till vad vi är och stötta varann.

Men asexuell eller inte, så trodde jag att oavsett vad jag själv kände så skulle jag ändå vara tvungen att bli ihop med och ligga med en man när jag blev vuxen. Jag gillade inte tanken på det, men tänkte att det är något nödvändigt som man måste stå ut med, ungefär som man måste gå till tandläkaren även om det är obehagligt. Under hela min uppväxt var budskapet jag fick från vuxenvärlden och från jämnåriga att sex handlar om mannen och hans lust. Som kvinna var det min uppgift att inte “ge efter” för lätt, men samtidigt när jag väl inlett ett förhållande med en man borde jag “ge” honom sex tillräckligt ofta, oavsett vad jag själv kände, för annars skulle han vara otrogen. Jag trodde också att alla andra flickor saknade sexuell attraktion till män precis som som jag själv! Vi tyckte ju alla att pojkarna och deras kroppar var äckliga. Men plötsligt, någon gång i slutet av högstadiet, tyckte inte de andra tjejerna så längre. Jag undrade då om jag helt enkelt var omogen. Det är också något som vissa manliga beteendevetare (*host* Freud *host*) hävdat tidigare, förstås utan någon grund i verkligheten, att förhållanden mellan kvinnor är något som tonåringar kan ägna sig åt, medan mogna, fullt utvecklade kvinnor väljer män. Kvinnor som i vuxen ålder inte attraheras av män är det enligt denna syn något fel på…

Det tog tills jag var nitton och hade flyttat hemifrån innan jag började komma ut. Vad var det som hade skett som gjort mig modig nog att äntligen våga lätta på locket och låta de undertryckta känslorna komma fram? Delvis var det det faktum att det finska samhället hade blivit öppnare. Allt större delar av heterosamhället började inse att vi faktiskt är helt normala. Jag hade också börjat läsa feministiska bloggar under början av min gymnasietid, och där hittade jag en hbt-acceptans som jag aldrig stött på innan. Speciellt under somrarna, då jag tillbringade mycket tid i detta feministiska universum kunde jag känna hur väggarna jag byggt upp inuti mig rasade ner. Men sedan kom jag ut i verkliga världen igen, någon sa något homofobt, och så var jag tillbaka djupt inne i garderoben, övertygad om att jag aldrig skulle kunna erkänna min kärlek för samma kön eftersom folk säkert skulle springa ifrån mig då.

Men de sprang inte ifrån mig. Inte en enda av dem, inte ens min kristna mormor. Snart är det fem år sedan jag började komma ut till folk (först till mig själv och min terapeut) och skulle någon nu reagera väldigt negativt skulle jag bli både förvånad och förolämpad. Ingen tycker att jag är äcklig fastän jag är lesbisk. Ingen vägrar byta om tillsammans med mig. Ingen går omkring och tar avstånd från mig på grund av vad jag attraheras av. Ingen är rädd för mig. Det är otroligt skönt.

Hur jag slutligen kom fram till att jag då är homosexuell och inte bi? Jag insåg, att även om samhället intalat mig att livets mening är att vara tillsammans med män, så måste jag inte någonsin vara det. Jag kan vara det om jag vill, det är inget fel med det! Men efter att jag insåg att jag inte måste, har det lilla intresset jag haft för män försvunnit. Det finns undantag. Jag tycker fortfarande att t.ex. Måns Zelmerlöw är rätt het. Så tekniskt sett skulle jag också kunna identifiera mig som bisexuell. Men jag har ingen lust att vara med en man. Det är något jag skulle kunna uthärda, men inget jag vill (och nej, det är inte ett politiskt beslut. Jag har helt enkelt ingen lust ligga med män). Homosexuell är den etikett som passar mig bäst. Vi är alla unika individer som upplever sexualitet på olika sätt, och etiketterna är enligt mig främst där för att ge oss riktlinjer. Ens personliga sexualitet är inte rätt eller fel, den bara är.

Under min uppväxt har sexualitet handlat om vad jag måste stå ut med. Så ska det inte vara. Vi har alla rätt att sätta våra gränser precis var vi vill, och ingen har rätt att säga till oss att vi måste ändra på våra begär eller på avsaknaden av dem. Det är inte alltid lätt att hitta en etikett som passar en perfekt, men jag anser att om man vill välja en, kan man bra kan ta den som kommer närmast och försöka strunta i om någon säger att man borde välja en annan.

Jag avslutar med en bild jag gjorde som nittonåring när jag som mest febrilt utforskade min sexualitet och letade efter en etikett som kändes bra.

Anonym