Äntligen är Regnbågshelgen här! En speciell person för oss ska få inleda denna vecka med sitt första inlägg. För nästan exakt ett år sedan dök hon upp på vår ungdomskväll under Regnbågshelgen, och det kändes ju som om det inte existerat en tid då vi inte kände varandra. Hon bor tyvärr orättvist långt borta, men det krävs nog större utmaningar än så för att göra vår gemenskap för avlägsen. Träffa Angelica, vår fina vän, gästbloggare och Österbottenkorrespondent! Och hjärtligt välkomna på ungdomskväll på fredag! 🙂

Hej alla!
Jag bor i Vasa. För det mesta trivs jag med det. Jag tror faktiskt att jag kläckt ur mig att Vasa är ”mitt hjärtas stad” under någon period då kärleken känts överväldigande – och jag låtit min överdramatiska sida ta över. Till faktum hör att jag ju faktiskt har rest utanför Vasas gränser några gånger. Till min stora förvåning har det inte räckt länge innan jag känt liknande kärlek till den stad jag just då råkat hamna i.

Jag kunde räkna upp otaliga anledningar till varför städer är så lockande. Senast i går tackade jag min lyckliga stjärna över att Siwa håller öppet till 23 nu för tiden. Jag ville ha chips.

De flesta anledningar till min stadskärlek är faktiskt rätt banala och handlar väl mer om lättja än om något annat.

Jag flyttade hit för lite mer än fem år sedan. Jag flyttade hit från en liten ort på landet. Alla visste vems dotter jag var, och visste de inte så var de inte sena att fråga. Många ser en trygghet i det här fenomenet. Visst finns det en trygghet i att alla vet vem man är. En sorts gemenskap. För mig kändes det aldrig så. För mig kändes det som om jag var stämplad med krav och satt i en box jag redan visste att jag inte hörde hemma i. Som om jag fick en regelbok på hur jag borde bete mig bara för att jag sa mitt namn. För mig var kraven jag satte på mig själv alldeles tillräckliga utan känslan av att någon annan blandade sig i.

I dag tvivlar jag inte på att det här gjordes och görs i all välmening och att det sker per automatik, i de allra flesta fall. I dag kan jag också säga att det är svårt att förstå för en tonåring som känner sig osäker i sitt eget skinn och allra helst vill göra sig själv osynlig när hon ska köpa chips en tisdagseftermiddag. Så att hon inte behöver se de vänner som vänt henne ryggen – eller någon alls, egentligen, eftersom tonåringen i fråga lider av social fobi. Det vet ingen.

Den här lilla kommunen var mitt hem under 18 år. Även om jag ville fly många gånger under den tiden kändes det skrämmande när min rektor satte en studentmössa på mitt huvud och därmed gav mig chansen att göra precis vad jag ville med mitt liv. Jag hade redan då bestämt mig för att det är speciallärare jag ville bli. Några frågetecken fanns inte. Studieorten var Vasa. Jag packade ihop mitt liv och jag flyttade från en gemenskap in i en oviss framtid. Jag var rädd. Rädd för att inte accepteras.

Det är anonymiteten som drar mig till städer. Här är min identitet inte mina föräldrars dotter. Här är min identitet Angelica. Här är min identitet det jag som jag väljer att visa, väljer att vara. Med svagheter. Med styrkor. Med smutsigt hår ibland och med dåliga dagar ibland. Här skapar jag min egen box. Min egen box och nya gemenskaper.

Förra året den här tiden hälsade jag på i Helsingfors. Jag träffade gänget som bloggar här, gänget som hänger här och som träffats av en alldeles speciell anledning. För en kväll fick jag umgås med gänget som är Ungpride, under Regnbågshelgens ungdomskväll 2015. Jag var rädd då också. Rädd för att inte accepteras.

De människor jag fick träffa var några av de mest genuina jag stött på dittills – och hittills. Utan frågor välkomnade de mig in i en gemenskap jag kände mig mer hemma i än jag gjort på så väldigt, väldigt länge. Här behövde jag ingen box. Ingen titel. Det räckte med att jag var där. Det räckte med att jag var jag. Den här helgen ordnas samma evenemang som då, för ett år sen. Regnbågshelgen 2016.

Jag bor i Vasa. För det mesta trivs jag med det. Den här helgen gör jag det inte.

”Gästblogga?” undrade hon. Som om hon behövde fråga.

All the pride, all the love,
Angelica Qvist