Om att inte kunna fylla de skor man vill

Då ens identitet starkt kopplas till självuttryck genom klädsel kan en kris lätt uppstå då man märker att man inte kan fylla sina behov.

Jag var och letade helt vanliga svarta skor att ha med min kostym till en finare fest. Men ingenstans hittade jag sådana som mentalt kändes bra. Visst, skor i min storlek finns i mängder och massor, men i fel stil och på fel avdelning.

Redan med att se ett par skor vet jag genast om de är mentalt passande eller inte, oberoende av storleken.

Hur svårt kan det då vara att hitta ett par snygga svarta skor att ha med kostym?

Svårt. Väldigt svårt. På “damavdelningen” har skorna för mycket klack, eller har något mönster, eller känns fel.

Svårt. Väldigt svårt. På “herravdelningen” igen är såklart alla skor på tok för stora.

Oh barnavdelningen då? Billigt, jo… men där finns inte heller sådana jag vill ha.

Länge har jag levt i illusionen eller tron att jag har fotstorlek 39. Men på min skojakt tvingades jag konfrontera det faktum att sanningen nog är närmare 38. Då majoriteten av ens skor i skåpet är i storlek närmare 38 än 39 (räknar allting som inte är precis 39 eller mer som 38 i detta fall), då kanske det är dags att granska läget.

Vad hände då? Jag fick en kris.

Nu kanske någon undrar, “pffft vadå kris? Det är ju bara fråga om skostorlek…”

Jo, för att detta betyder att jag slank ett steg längre bort från att någonsin kunna fylla de skorna jag vill ha. Det är nämligen på herravdelningen jag ser de flesta skorna jag märker att jag vill ha… men mina fötter är ju för små för varenda jädra sko där!

Damavdelningen kryllar ju nog av skor som passar, men extremt få av dem tilltalar mig.

Det känns så paradoxalt. Att hela den delen av livet jag spenderat på damavdelningen har jag inte känt mig tillräckligt liten eller smal för den standarden kläderna sätter där. Alltid var jag typ L. Men herravdelningen har visat åt mig att jag nog inte är så stor. Tvärtom. Småningom lärde  jag mig att jag är helt okej som jag är.

Men nu kommer mina fötter med ett stort “f*** you” och tvingar mig tillbaka till damavdelningen, just efter att jag struntat i samhällets normer och tankar och flyttat över till herravdelningen.

Let me tell you, det tog väldigt länge för mig att komma till den punkten där jag känner mig helt fri att gå köpa mina kläder precis var jag vill… och med det acceptera mig själv bättre.

I nuläget återstår dock en sak; att acceptera mig själv med mina små fötter. Ett steg i taget.

over and out,

HB

PS. Jag hittade till slut ett par skor. De är inte perfekta, men de är tillräckligt bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *