Processen – att bli sig själv

I februari 2019 fick Richard äntligen påbörja testosteronbehandling efter flera års väntan och en livstid av funderingar kring könsidentitet. Han led länge av daglig stress och ångest i samband med dysfori. Kroppen var inte hans egen, och i sociala situationer kändes det som om han konstant måste kompensera för egenskaper han hade eller saknade. Det här är Ricks berättelse om sin färd mot att vara tillfreds med sig själv och sin omgivning genom en könsbekräftande vårdprocess.

 

1. Insikten

– Det knäppte mig på näsan. Då det kom rakt serverat åt mig på ett silverfat. Här har du info som du har väldigt mycket behov av. Ta det till dig, och förstå. Och då förstod jag.

Så beskriver Rick stunden då han med klarhet insåg att han är en man. Det var under ett seminarium om transfrågor som insikten slog honom. Året var 2015.

– Jag hann bli 19 år gammal innan jag fick insikten, och kunde lägga ihop det som någon annan talar om med det jag upplever själv. Det hade bubblat inom mig länge utan att jag hade förstått det. Visst hade jag vetat om att det fanns transpersoner, men inte helt vad det innebar.

I september 2018 då jag intervjuade Rick upplevde han definitivt sig vara på väg mot rätt håll i livet. En stor del av detta är tack vare den pågående processen att omforma det inre och yttre att motsvara varandra. Livets sandlåda har lärt Rick att rollen och identiteten av flicka och kvinna inte var rätt för honom.

Rick lärde sig på seminariet hur transpersoner i Finland kan gå till väga för att genomgå könsbekräftande behandlingar. Att ta kontakt med den rätta polikliniken kändes inte särskilt svårt. Han bokade en läkartid, vilken läkare som helst dög, och förklarade att han vill ha en remiss till “transpolikliniken” (Polikliniken för könsidentitetsutredningar). På frågan “Varför?” var svaret självklart:

– För att jag är en man. Min kropp känns fel, och jag vill fixa det.

 

2. Polikliniken

Rick fick en remiss, men det blev att vänta i några månader tills det första mötet i maj 2016. Eftersom språket skulle vara svenska, blev det en hel del strul i vårdförhållandet. Bland annat kunde var och varannan av personalen inte tillräckligt bra svenska, och Rick misstänker att väntetiden mellan besök varit längre på grund av språkfrågan. Det var inte det enda som förorsakade rynkor i pannan.

– Allmänt hade jag en relativt trygg känsla med dem jag pratade med, också psykologen, som faktiskt pratade flytande svenska. Men ett intryck jag fick snabbt var att de granskar hur binärt man uttrycker sig. Det gav en viss rädsla; är jag “tillräckligt trans” i deras ögon? Det påverkade mig så att jag funderade lite extra på hur jag uppträdde när jag var i kontakt där.

– Det var väldigt viktigt att jag skulle få rätt diagnos så jag skulle gå framåt i processen för att få den hjälp jag behöver.

(*Nu 2019 torde man även få könsbekräftande vård med den ickebinära diagnosen, men det är ändå inte lika säkert som med den binära diagnosen.)

Då var prioriteringen att komma igenom diagnosticeringsskedet så att Rick skulle komma ett steg närmare den hjälp han behövde.

– Jag fick slutligen min diagnos. Vägen dit var lång, det tog över ett år på grund av personalbrist. Det känns att det gick snigellångsamt trots att ingen sa något emot mig och man inte har behövt reda ut något annat vid sidan om.

Vårdpersonal som skötte Ricks ärenden blev sjukskriven, och det tog fyra månader att få ersättande tider. I ett brev hem, kallelsen till ett viktigt möte med läkare där de berättar om diagnosen som gjorts, var tiden fel, och det fick han veta då de ringde och frågade var han var någonstans.

– Jag fick ju en grym chock, då jag väntat på mötet i flera månader. Jag kommer ihåg frustrationen och hjälplösheten. Nu måste jag vänta i flera månader till. Först hade jag väntat i fem månader, och nästa besök måste jag vänta på två månader för att jag hade fått fel tid i brevet. Inget händer under tiden; du lever med dina problem, du slipper inte ifrån dem. Du ska bara tåla det obehag du får av din egen kropp. Den tiden känns väldigt lång.

 

3. Paradoxet

Efter att ha fått diagnosen måste Rick vänta tre månader på sitt första besök hos hormonläkaren. 

– Det kändes väldigt udda att sitta i samma väntrum på kvinnokliniken med människor som antingen var gravida eller ville bli gravida. Där fick jag veta att jag inte skulle få hormoner genast för att de vill att jag går ner i vikt. Förutom att få nedslag efter att ha väldigt länge hoppats på att få påbörja hormonbehandling och få igång processen att ändra på kroppen som inte är min, måste jag ta in det på finska, och samtidigt fick jag flera saker som jag måste göra inom en kort tid. Det kändes överväldigande.

Under rutinundersökningar missade Rick flera tider på grund av bristfällig information på svenska och måste boka om dem. Det var svåra tider för Rick då han måste vänta på att få fortsätta med vården på grund av att de ville följa med att vikten och kolesterolvärden gick neråt. Inom vården har man bestämt gränser för BMI som patienten måste vara inom för att få könsbekräftande behandlingar, olika gränsvärden gäller för olika hormoner och kirurgiska ingrepp.

Rick beskriver det som ett jobbigt paradox där man först måste gå ner i vikt för att få hormonerna man skulle behöva för att må bättre och klara av att göra dagliga saker inklusive aktiva levnadsvanor. Slutligen blev det 199 dagar att vänta mellan besöken.

– Jag hade återigen fått fel tid för besöket, men den här gången var den riktiga tiden nästa dag så i varje fall missade jag inte den, men det kändes att jag inte har kontroll över något.

Rick tog upp till diskussion med vårdpersonalen att det gått snett under senaste månaderna, och de kom fram till, ironiskt nog genom att tala på engelska, att det är en språkfråga. Kritiken möttes konstruktivt, och personalen beklagade över bemötandet samt svor att det inte skulle hända på nytt. De kom också överens att han skulle höra av sig direkt med läkaren eller vårdaren om något i processens gång orsakar ångest. Det visade sig också att det varit ett problem att dela ut rätt information om tidpunkten för poliklinikbesök sedan infrastrukturen ändrat så att en annan avdelning sköter postandet av besökstiderna.

– Första gången på väldigt länge kändes det att någon bryr sig om en och att de ville bygga förtroende med mig och förklara hur man går tillväga i processen.

Efter det besöket (under 2018) kände Rick att han har bättre koll på processens gång.

– Det har genast lättat på väldigt mycket ångest och stress när det känns att man inte är ensam och kämpar mot ett system som du vet väldigt lite om hur det fungerar.

 

4. Acceptansen

En stor del av hela processen handlar om att jobba med sig själv, menar Rick. Själv uppskattar han att 70 procent av tiden gått till att arbeta med det inre och egna förväntningar på sig själv, hur man uppfattar omvärlden och sig själv, hur ska du vara för att bli bli accepterad på ett visst sätt – i dina egna ögon.

– Jag har suttit och analyserat sönder så mycket av mig själv. Man är ganska sårbar under den tiden, man blir känsligare för kritik då man själv sitter och kritiserar och tänker på att man haft fel tidigare. Det tar tid och en viss mognad, du måste gå igenom en process i ditt eget huvud. Jag kanske haft fel tidigare, men det är okej, det hur jag känner nu är det viktiga. Förändring är okej, man måste acceptera förändringen och inte fastna på det förflutna.

Rick har tänkt konkret: Vad upplever jag just nu? Obehag. Varifrån kommer det? Dysfori. Det gäller att lära känna igen mönster. Under intervjun handlade dysforin om rösten:

– Just nu upplever jag att min röst låter fel, jag vill sluta prata för att jag inte vill höra min röst eller att andra hör min röst eftersom de hör den fel.

Rick understryker ändå att man måste försöka jobba med det som känns fel och låta sig själv prata.

– Det är svårt att godkänna att inte vara är där man behöver vara, men tänk på att du är påväg dit och under tiden måste du acceptera situationen du är i och försöka att inte ta det för hårt.

 

 

5. Tillbakablicken

På basis av den sociala könsindelningen i vårt samhälle växer man upp med vissa förväntningar om hur man ska vara. Som många andra som blivit uppvuxna som flickor fick Rick höra “du ska vara snäll och lydig, mera tystlåten”, medan han själv ville vara mer högljudd och häftig och brottas. Då det förväntas motsatta saker känner man av trycket och får mycket kritik.

– I tidig ålder började jag leka pojke och man. Det var viktigt för mig och jag gjorde det i flera år. Det handlade egentligen om att sätta mig i en roll som känns bekvämare för mig. Senare blev det obekvämt då jag inte kunde härja på samma sätt, det var inte okej att vara kompis med de andra pojkarna eftersom man såg mig som flicka, trots att jag kände mig som en av dem och hängde mycket med pojkar i ung ålder.

I lågstadiet uttryckte Rick sig ibland feminint och hade en riktigt ljusröd “princessperiod”. Sedan skiftade det till önskan att bli upplevd könsneutralt. Rick kände inte sig bekväm i varken feminin roll eller maskulin roll.

– Jag tror det var i högstadieålder som jag började ifrågasätta mitt kön. Senare kom det tryck från omgivningen. Sen började jag trycka ner saker inom mig, min könsidentitet som hade börjat utvecklas i högstadiet, och kommit fram till men kunde inte godkänna det och tryckte ner det istället, vilket ledde till en väldigt lång period av psykisk ohälsa. Som senare ledde till att jag kom fram till det hela.

Det är inte det att Rick lekt pojke i barndomen som avgör, utan hans utveckling senare i livet, säger han. Då han tagit avstånd av ‘pojklekarna’, och följt den kvinnliga rollen och vad det känts att förväntas av honom, men det ändå inte blivit bekvämt, har det kommit fram. Enligt Rick är hans tidigare upplevelser inte relevanta mera, de är något som varit, men stämmer inte mer.

– Det jag gjort som barn är en del av min identitet, och jag kan relatera till det i den roll jag är nu. Men det jag känner mig bekväm med nu är den betungande faktorn. Jag är hundrafemtiotusen procent säker att jag skulle ha samma uppfattning om mig själv nu fast min barndom skulle varit annorlunda.

Tvärtom vad man kunde tro, upplevde Rick länge som yngre att han inte är tillräckligt feminin, men i efterhand har han insett att det berodde på att han försökte uppfylla en viss roll.

– Sen när jag förstod att jag var transkönad och alltså inte en kvinna, försvann tanken om att måsta upprätthålla obekvämligheten som orsakades av att försöka anpassa mig till rollen som kvinna. Jag är mycket mer bekväm numera på det planet.

Rick känner inte heller längre tryck över att sminka sig som då när kvinnoidealen fortfarande påverkade honom. Attitydförändringen har kännats uppfriskande, och den fick Rick att inse att han har intresse för kosmetik utanför det påtvingade bruket.

– Vad jag har visat intresse för har varierat och gått i olika banor under min uppväxt. Ställning, hur man går, vad man pratar om, kläder – det handlar mycket om yttre saker, hur världen ser en men också hur du speglar ditt inre utåt.

 

6. Framtiden

Hur kändes det att släppa loss sin tidigare identitet då man börjat omforma en ny?

– Lite hjälplöst, det har varit en lång process. Jag upplever att först riktigt nyligen ha insett att jag släppt loss något gammalt. Det handlar kanske inte bara om könsidentiteten, utan kanske andra sidor i sig själv, då man växer upp och blir vuxen, och medvetet lämnar bort en del.

Rick försöker fokusera på nuet, men ser sitt framtida själv med skägg.

– För tillfället är kroppen inte min egen. Trots det krävs det väldigt mycket för att orka fortsätta med processen, det är jobbigt men nödvändigt.

Ingen skulle genomgå de här sakerna om de inte verkligen vill ha förändringarna och behöva processen, försäkrar Rick. Då man är redo att gå igenom det för att komma till något bättre upplever han det som verkligt och hållbart. Då det gäller juridiska förändringar är det också tydligt för honom vad som ska ändra.

– Jag vill att mina papper ska säga att jag är man, och vill ändra mina namn. Man glömmer ibland att det står fel namn, då man lever helt enligt de riktiga. Det känns dumt att måsta vänta länge på dessa förändringar.

7. Bemötandet

Rick berättar att vad det beträffar nya människor är det att han är transman inte det första han säger, men brukar nämna det i ett relativt tidigt skede så det kommer fram ifall de skulle vara emot transpersoner eller regnbågsmänniskor. Det är också viktigt att folk känner till det eftersom det utgör en viktig del av hans identitet.

– Jag vill inte bli sedd som en binär cisman. Att vara queer är min identitet.

Första gången kom Rick ut bland vänner, och till all lycka visste de redan en del om transpersoner och tog saken väl. Alltid är reaktionerna inte helt önskade.

– Vissa som man inte har mycket kontakt med kan ha kvar en föråldrad bild av dig. För vissa går det snabbare och för andra mer långsamt att omställa sig.

Det är viktigt att man håller sig till rätt namn och pronomen. En del har inget problem med det, några säger fel i misstag eftersom de inte kommer ihåg eller har insett allt vad det betyder att vara trans. En del kanske känner dig bara via vad de hört av andra, och då har någon information kanske inte kommit fram, berättar Rick.

Hans tips för att komma ut är att helt enkelt ta upp det, och säga vilka saker som inte gäller mera och vad som gäller hädanefter. “Jag skulle uppskatta om ni kan följa och respektera det här.”

 

8. Kärnan

Innan och under processen kan det kännas att man inte har någon kontroll över situationen och man kanske oroar sig över hurdana resultat hormonbehandling och operationer kommer ge. Också dysfori och förväntningar eller ideal man önskar uppnå spelar in.

– Jag har själv tänkt att en del saker jag vill med min kropp inte går att uppnå. Men efter två års tankearbete och mognad uppfattar jag det på ett annat sätt.

Vi funderar på hur skönt det skulle vara om förändringen skulle gå genom att trycka på en knapp. Rick har ändå en poäng varför väntandet och de långsamma förändringarna är nödvändiga.

– Man skulle förlora mycket av det som kan vara viktigt för ens utveckling. Nu, i väntan på hormoner blir det att fundera på saker mycket och försöka hitta bekvämligheten i sig själv och fundera vilka förändringar är realistiska.

Om rädslan om att det skulle bli sämre än du har det nu är större än obekvämligheten i din kropp är det inte rätt tidpunkt att gå igenom processen, menar Rick.

Han håller med om att det är viktigt att man får hormonbehandling, operationer, röstterapi – vilka behandlingar man behöver varierar ju personer emellan. Men de ytliga, fysiska resultaten är mindre viktiga i processen, det viktigaste är att jobba med det psykiska och hela tiden röra sig framåt. Det kommer att kännas bättre, försäkrar Rick.

 

Ditt inre måste få komma ut, och därför väljer du att jobba hårt för att bli tillfreds med dig själv så du också kan bli tillfreds med din omgivning.

 

 

Intervjuad: Richard (Rick)

Text: Vili Tikkanen

 

Intervjun för denna berättelse gjordes i september 2018, och en uppdatering av situationen i mars 2019. En del citat har omarbetats för att bli lättare att hänga med i texten. Inom kort kommer vi att publicera ett inlägg med fokus på transpersoners situation i Finland på ett bredare plan samt samlade länkar till informationskällor. Här hittar du redan ett par, under “transpersoner”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *