När Pride är över

Regnbågsflagga

“Hos mig vajar regnbågsflaggan högt året runt.”

Vi är Helsingfors ungdomscentrals regnbågsunga, så den Pridefestival vi bryr oss mest om, ser fram emot och deltar i är Helsingfors Pride. I år inföll festivalen under vecka 26, 27.6-3.7, med själva paraden som veckans höjdpunkt lördagen den andra juli

Och nu är det över. För i år. Under veckan som gått byggdes regnbågsstämningen och queerheten upp i hela staden, det var våra flaggor på offentliga byggnader (som t.ex. Ateneum, Kiasma och Helsingfors universitet), tidningarna skrev om hbtiqa-frågor mer än vanligt, tv-kanalerna visade queerfilmer, och sist men inte minst ordnades det en otrolig mängd spännande program såsom danser, diskussioner, picknickar, filmvisningar och ungdomskvällar i staden. (Vårt program ‘Ota riski rakastuu suomenruotsalaiseen’ i tisdags var såklart bland dem!) Allt kulminerade i själva paraden, som i år igen slog rekord i antal deltagare (förra året var vi 25 000 som marscherade, i år 30 000). Det var färgglatt och hett och alldeles underbart.

Det är aldrig roligt när julafton för regnbågsfolket är över. Plötsligt är det en vanlig, heterocis-vecka igen, inte en Pridevecka. Det känns ungefär som när man går hem från (gayklubben) DTM, från att ha befunnit sig i en värld av regnbågar är man plötsligt ute på den gråa straighta gatan igen, där man är i minoritet. Vi är inte helt och hållet osynliga under resten av året, tackolov för det, men under Prideveckan är det ändå som om vi fick möjligheten att krypa fram ur våra hålor och till fullo omfamna våra identiteter.

Något som jag noterade på årets Pride men sällan ser i vardagen, var män som inte uppfyllde kraven för stenhård finländsk destruktiv manlighet. Män i färgglada kläder. Män som inte uttrycker hotfullhet. Män med mjuka känslor. Män som håller om andra män. När de blev så synliga på Pride insåg jag hur osynliga de måste vara annars. Det är t.ex. väldigt sällan som ett manligt par håller varandra i händerna eller kysser varandra i offentligheten, av ren självbevarelsedrift antar jag. Jag och min flickvän gör dessa saker ute på stan och kommer lättare undan; två kvinnor anses i dagens kultur som mindre hotfulla än två män, och dessutom ser jag och min flickvän relativt feminina ut (vi är den sorten som precis alla heteron tror är straighta tills vi kommer ut inför dem). Jag har ofta undrat ur många homofober som tror vi är platoniska vänner och därför lämnar oss i fred…

Nå, medan det är ett helt år kvar tills nästa Pridevecka i Helsingfors, ordnas det Pride på många andra ställen! Tackolov för det. 1-7.8 ordnas Lahtis Pride, 17-21.8 är det Pride på Åland, 19-21.8 i Hangö, 22-28.8 i Åbo och 3.9 i Raseborg. Utöver dessa ordnas t.ex. Stockholm Pride 25-31.7, EuroPride (Amsterdam) 23.7-7.8 och Köpenhamns Pride 16-21.8. För den som har tid, ork och pengar ordnas det Pride nästan året runt!

Och i väntan på nästa Pride jag själv tänker delta i (förmodligen Åbos eller Raseborgs) dyker jag in i min hemmagjorda glittrande regnbågsbubbla med jämna mellanrum. Den bubblan består av hemsidor, böcker, filmer, tv-serier och annat queert material, och framför allt av andra underbara hbtiqa-personer jag haft turen att lära känna genom åren! (De flesta genom Ung Pride-gruppen.) Hos mig vajar regnbågsflaggan högt året runt.

Daniela

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *