När ens partner är bisexuell

Jag minns att jag nångång i tonåren läste en notis om att ett antal människor i en undersökning uttryckt sig negativt angående att dejta en bisexuell. Det var första gången jag läste något negativt om multisexualitet (d.v.s. att vara attraherad av mer än ett kön), och jag blev både förvånad och oroad. Förvånad, eftersom jag inte förstod varför folk inte skulle vilja vara tillsammans med någon som är bi. Oroad, eftersom jag på den tiden, förutom att jag gav sken av att vara heterosexuell utåt, nog visste att jag inte var straight och ibland tänkte att jag nog var bi. Betydde det att ingen ville dejta mig?

Det är något som faktiskt förekommer i vissa läger, att monosexuella (alltså personer som blir kära i ett enda kön, spelar ingen roll vilket) uttrycker negativitet gentemot multisexualitet. Både heteron och homon kan säga att de inte ”litar på” bisexuella och därför inte vill ha en kärleksrelation med dem. Men varför då?

En av orsakerna är att vi fortfarande har en väldigt stark norm i samhället som påstår att om en person är kär i en individ av ett visst kön, blir/är hen kär i alla individer av det könet. Det är därför som vissa heteromän inte tycker om att deras flickvänner har killkompisar. Tjejkompisar får hon ha hur många som helst av, men gud nåde henne om hon stod nära en annan man!
Det finns till och med folk som tvärsäkert påstår att ”kvinnor och män aldrig kan vara bara vänner”. Att det alltid uppstår attraktion. Förutom att denna syn är heterosexistisk, så skadar den också oss sexuella minoriteter på andra sätt. Homosexuella genom att deras heterovänner av samma kön kan inbilla sig att de automatiskt blir ”offer” för vännens attraktion, och bisexuella genom att det anses att de blir kära i precis alla, så därför ”går man aldrig säker med en bisexuell partner.”

Men det finns nog knappast en enda människa som är kär i varenda en som hen möter. Alla har vi standarder! Som sexualupplysaren Laci Green (själv pansexuell) konstaterar, så vore det väldigt utmattande att bli kär i varenda en person man möter. Det sker helt enkelt inte. Ens förmåga att vara trogen sin partner i ett monogamt förhållande har inget att göra med hur många kön man gillar, utan med ens personlighet. Dessutom betyder inte känslor för någon annan automatiskt att man handlar efter dem. Och om vi ska tro Hollywoods romantiska komedier så är det inte bisexuella personer som oftast är otrogna, utan heterosexuella män…

Dessvärre är det fortfarande ett skämt som dras i olika sammanhang; att bisexuella inte kan nöja sig med en person. Om man själv är av den uppfattningen lönar det sig att fundera på varför. Antagligen för att man lärt sig det av samhället, men också för att man själv är osäker, och osäkra är vi ju alla ibland. Räcker jag till för min partner?
Att av principiella skäl vägra dejta multisexuella tänker man kanske att är ett sätt att skydda sig själv från ett brustet hjärta. Men i stället går man ju miste om en massa härliga mänskor som man kunnat ha ett förhållande med, om man inte redan på förhand dömt ut dem!

Om man lever i en normativ bubbla kan det vara utmanande att acceptera att världen inte är så svartvit som det påstås. Att monogami inte enbart är förbehållet monosexuella, och tvärtom. Det tar ett tag att ställa om.
Min superfina flickvän är bisexuell och jag har inte känt mig hotad av det på något sätt. Jag är inte rädd för att hon skulle lämna mig för en man. Varför skulle jag vara det? Och vore jag det, så är det min sak att jobba på. Inte hennes. Ibland är bi- och pansexuella otrogna, men det är inte för att de attraheras av mer än ett kön. Homo- och heterosexuella är ju också otrogna med jämna mellanrum, trots att deras potentiella ”marknad” är lite mindre. Trots att de bara gillar ett kön.

Är det inte dags att lämna fördomarna bakom oss?

 

Laci Green förklarar pansexualitet, och funderar på bisexualitet vs pansexualitet:
https://youtu.be/Bv5k9w6Hpi4

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *