Namnets betydelse som transkönad

Då jag för första gången öppnade mig om min identitet som transkönad man under slutet av 2015, hade tanken om ett annat namn inte ännu slagit mig. Mitt huvud var fullt upptaget med att försöka förstå och acceptera mig själv. Som tur hade jag kommit ut till två personer som var mer bekanta med transspektret än vad jag själv var då och de frågade ifall jag ville bli kallad ett annat namn. Jag hade inte ett svar för dem just då men återkom senare med svar till frågan, vilket var Richard.

Namn är förknippade med kön. Barn får namn beroende på vilket kön de blir tilldelade vid födseln. Flickor blir kallade Lisa och pojkar Kalle och inte tvärtom. Vissa får könsneutrala namn, som anses kunna tillhöra både flickor och pojkar. Könstolkningen av namn är kulturbunden. I USA är Kim ett vanligt namn på flickor medan samma namn i Finland tolkas som ett maskulint namn. Andrea anser vi att låter feminimt men i Italien är det ett självklart namn för män. Robin och George uppfattas som könsneutrala eller exklusivt maskulina. Oberoende hur kulturen tolkar namn så blir de kategoriserade på basis av vilket kön som kan och får använda namnet.

I Finlands lag om för- och efternamn står det vid 2 paragraf 2 mom följande: ”Krav på förnamn som kan godkännas efter prövning är etablerade bland personer av samma kön”. Det här innebär att personer som exempelvis blivit tilldelade flicka som sitt kön inte juridiskt får heta eller ändra sitt namn till Kalle ifall det inte finns ett tillräckligt stort antal flickor som redan heter Kalle. Det här skapar problem för de som p.g.a. sin könsidentitet vill juridiskt byta namn när deras juridiska kön inte överensstämmer med deras riktiga identitet. Lagen hindrar transpersoner från att korrigera sitt förnamn utan specialtillstånd, som fås genom att få rätt typ av diagnos genom könskorrigeringsprocessen, som långt ifrån alla transpersoner vill eller kan genomgå. Tillståndet ger dig inte möljighet att juridiskt byta kön, endast fritt val av namn som strider mot lagen citerad tidigare. Ändringen av det juridiska könet är det aldra sista steget i könskorrigeringsprocessen.

Lagen följer dessutom binäret, d.v.s. uppfattningen om att det bara finns två kön: man och kvinna, och folk kan endast vara registrerade som antingen man eller kvinna. Ickebinära, personer med könsidentitet som inte följer tvåkönsmodellen, är tvungna att välja mellan att juridiskt vara man eller kvinna och välja namn därefter. Så den juridiskt registrerade flickan, vars riktiga identitet varken är man eller kvinna, kan inte heta Kalle om hen inte får specialtillstånd genom en könskorrigeringsprocess som utgår ifrån binäret. Vi har ingen kontroll över namnet och könet vi först blir tilldelade men borde ha rätt att själva kunna korrigera dessa så att juridiska uppgifter överensstämmer med individens riktiga identitet.

När jag började använda namnet Richard var det för en simpel orsak: Att stärka min könsidentitet. Richard är i vår kultur etablerat som ett exklusivt maskulint namn och för att bli socialt och kulturellt accepterad som man ville jag ha ett namn som reflekterar min identitet. Det handlade också om att få en ny start med en ny könsidentitet. Genom att ta ett nytt namn i användning gav det mig plats att forma min identitet som transkönad man.

Fastän jag beslöt mig att ändra namn p.g.a. min könsidentitet så hade jag en historia av obekvämlighet med mitt nu döda namn. I lågstadiet tog vi reda på betydelsen bakom alla namn i klassen. Mitt namn visade sig vara från Bibeln. Namnet var från en person som porträteras som lögnare och anklagas för att favorisera. En annan tolkning av namnet är kviga, d.v.s. en ko som inte fått en kalv. Varken det bibliska ursprunget eller feminima kotolkningen var något jag ville eller kunde identifierade mig med och jag skämdes för att jag inte var stolt över mitt namn. Under årens gång blev jag allt mera medveten om hur obetydligt och ytligt jag uppfattade min relation till mitt namn om jag ens uppfattade det som mitt. Jag skjöt bort allt det här med förklaringar som: ”Alla är ju lite obekväma med sitt namn”. Relationen till mitt döda namn spelade definitivt roll i beslutet att byta namn.

Hur kom jag att välja just Richard? Det allra första namnet som slog mig var Aragorn, en karaktär från Sagan om Ringen som jag idoliserat sedan barndomen. Idén strök jag dock snabbt eftersom jag upplevde namnet vara för ”cheesy”. Istället kom jag ihåg att ifall jag skulle ha blivit pojke vid födseln så skulle mina föräldrar ha gett mig namnet Richard. Det visade sig vara ett falskt minne när jag frågade efter bekräftelse från min mamma. Jag skulle ha fått namnet Martin Alexander. Men mamma berättade också att hennes stora idol som barn var Richard Herrey(bl.a. känd från Eurovisionssångsfestivalen med sången Diggi Loo, Diggi Ley), vilket jag ser som en intressant tillfällighet. Men jag kände inte till någon i min omgivning med namnet Richard, vilket var till en fördel. Det är svårt att skapa en egen identitet kring ett namn som någon annan tillräckligt nära en redan har. Namnet har redan kopplats med en annan identitet och det känns fel att ta något som man upplever tillhör någon annan. Richard hade jag endast två kopplingar till vid övervägandet av namnet. Först en person med namnet som gick på samma sommarläger som jag i lågstadiet. Den andra kopplingen var från Astrid Lindgrens berättelse Bröderna Lejonhjärta. Under den äldre broderns, Jonathan Lejons, begravning håller hans lärare ett tal var hon kopplar ihop honom och Rikard Lejonhjärta. Jonathans personlighet och handlingar i boken så som mod, motstånd mot det onda och empati, har jag starkt kopplat ihop med det adliga förnamnet. Dessa egenskaper är de samma som jag idoliserat hos Aragorn. Tänk att det kan råka sig att jag föll för ett maskulint förnamn som jag kopplar ihop med två karaktärer med liknande egenskaper som jag ideoliserat sedan barndomen.

Det sker allt mera sällan att jag blir tilltalad med fel namn, vilket är skönt. Misstag sker förstås emellanåt bland personer som känt mig från tidigare var vana kan sitta djupt. Dessa misstag ser jag som små och fullt förlåtliga när de inträffar, men jag kan inte förneka stinget jag känner då jag tilltalas eller nämns med fel namn och pronomen. Jag blir påmind i olika grad om en könstilldelning och identitet som inte är min och en tidsperiod kopplad med ångest och självhat varje gång jag tittar igenom posten, visar id eller använder nätbanken. Samma sak sker då någon nära mig använder fel namn, fastän alla involverade vet att det var ett misstag. Hur jag reagerar utåt beror på situationen men varje gång känner jag stinget. Jag kan inte fullt beskriva hur viktigt det är för mig och hur bra det känns när din könsidentitet respekteras när rätt namn och pronomen används.

– Richard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *