Låt mig tala om Love, Simon

Jag har nu sett Love, Simon på bio fem gånger. Fem gånger! Men det galnaste är nog att jag gick på bio tre dagar i rad för att se Love, Simon. Aldrig har jag förut gått och se en film på bio fler än max två gånger… Okej, okej, de enda filmerna jag minns att jag skulle ha sett fler än en gång på bio är Pride och Love, Simon.  Kanske det nu redan tydligt kommer fram att jag älskar Love, Simon… heh. 😀

Första gången jag såg Love, Simon grät jag floder i slutet av filmen. Jag är inte en person som lätt gråter, eller åtminstone var jag inte det. Nuförtiden är jag lite som Simons farsa, smågråter lite här som var till lite vad som helst. Verkar ju lite som att mina tårkanaler fick en rejäl spolning, och fungerar nu bättre än förr. LOL.

Vad var det då den där första gången som fick mig att gråta? Här kommer fem saker:

  1. Det är av någon anledning otroligt rörande att se en massa ungdomar (yngre än mig alltså) komma… gå… se en queer film som är gjord just för dem. Tonårsfilm for the win!
  2. Minuterna som följer efter att Simon blev outad var så otroligt, otroligt laddade med känslor att man skulle kunna skära luften med kniv. Mitt hjärta brister varje gång den biten i filmen kommer. Jag fattar fortfarande inte hur de lyckades fånga känslorna i filmen och på något sätt få oss att känna av det så starkt.
  3. ”You get to exhale now, Simon”.   
  4. Få saker har rört mitt hjärta lika djupt som texten Simon själv skriver till skolans skvallersida. Det är något så magnifikt att jag låter er gå uppleva den helt själva.
  5. När Simon fick sitt lyckliga slut med Blue i pariserhjulet. Mer specifikt när de faktiskt sådär i klassisk romcom stil kysste varandra… i pariserhjulet… en mörk kväll på karnevalen… då brast publiken i biosalongen (mig inkluderat) ut i jubel och applåder! Det har jag nog aldrig varit med om. Det här är ju trots allt Finland, om ni vet vad jag menar. Ni kan säkert föreställa er att om mina tårar innan det var en flod, så blev de nu ett vattenfall. Här har jag börjat gråta alla gånger jag sett filmen. ”I don’t always cry, but when I do…” osv.

Filmen i största allmänhet väldigt bra. En berg-och dalbana med komedi och drama. Eller kanske ett pariserhjul är en mer lämplig metafor i detta sammanhang 😉 *badumtss*. Det är ju ingen Oscar film precis, men det ska en film inte behöva vara för att vara en bra film. Vad skönt med en lättsammare queer film för omväxlingens skull.

Jag må inte vara en amerikansk vit cis gay tonårskille, men jag har ändå aldrig känt mig så representerad och sedd på film förut. Det är väl en aning oroväckande att detta är höjdpunkten av representation just nu, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Och det finns folk täcks påstå att Love, Simon inte är en nödvändig film. Ugh, vilken lögn. Jag behöver den. Jag skulle ha behövt den här filmen för flera år sedan. Om jag som 17-årig skulle ha fått se en sådan här film… tja, mitt liv skulle ha blivit mycket bättre, och jag skulle kanske ha accepterat mig själv tidigare än vad jag slutligen gjorde.

Världen behöver Love, Simon. Världen behöver åtminstone hundra liknande filmer till.

Over and out,
-HB

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *