Från kvinna till man på 875 ord

Om du skulle träffa på mig för första gången skulle du antagligen få reda på följande om mig: mitt namn är Richard, jag är en 20 årig man, rätt lugn och ett stort fan av bland annat J.R.R. Tolkien. Vad du kanske inte skulle få reda på är min sexualitet, civilstånd eller att jag vid min födsel tilldelades det kvinnliga könet.

Största delen av mitt liv har jag försökt komma fram till hurudan människa jag är och vill vara. Jag har testat på olika hobbyn, klädstilar, frisyrer, funderat över min moral, min trosövertygelse, försökt kartlägga mina goda sidor och jobba med mina svagheter och mycket mera. Jag försökte väldigt hårt eftersom jag ville vara och känna mig som en självsäker och stark kvinna, jag ville komma tillfreds med mig själv. Egentligen strävade jag omedvetet efter att komma tillfreds med min könsidentitet.

I högstadiet kom jag fram till att jag inte bara var intresserad av män. En flicka som börjat umgås med det kompisgäng jag hängde med gjorde mig snabbt övertygad om min sexualitet. Ingenting jätte märkvärdigt med det för min del. Jag visste att mina föräldrar inte skulle höja ett ögonbryn, de har alltid varit öppensinnade och stött mig. Samma sak med resten av mina vänner, släktingar och bekanta. Ingen såg det som något märkvärdigt när jag presenterade min första flickvän för dem några år senare.

I och med att jag “kommit ut ur skåpet” drogs jag in i HBTIQA+ världen mycket snabbt. Jag satt plötsligt med i Regnbågsankans styrelse och kom i kontakt med många nya människor som skiljde sig från den hetero- och cis-normativa omgivning jag vuxit upp i. Det var också först nu jag blev medveten om att det finns andra uppfattningar om kön än bara man och kvinna. Först vid det här skedet existerade det i min värld transpersoner. Sakta började omedvetna tankar och funderingar komma till ytan av mitt medvetande men ännu förstod jag inte alls vad de betydde. Jag var fortfarande starkt övertygad om att jag var kvinna och att jag inte var i behov av att ifrågasätta den delen av min identitet.

Under Regnbågshelgen 2015 hölls ett transseminarium i Helsingfors. Jag gick dit med målet att förstå transvärlden bättre och för att kunna bli en bättre anhängare, eller ally. Istället kände jag starkt igen mig själv på sätt jag då inte förstod. Det där passar ju in på mig, tänkte men framför allt kände jag. Efteråt lämnade inte tankarna mig. Ständigt funderade jag samtidigt som jag försökte tränga undan tankarna. För första gången (sedan jag var runt dagisålder men det tar jag en annan gång) ifrågasatte jag medvetet min könsidentitet. Jag vågade inte tala med någon om saken. Jag förstod inte vad som pågick i mitt huvud.

En kväll ännu under samma år som seminariet var en god vän till min flickvän och mig över hos oss. Jag minns inte hur vi kom in på ämnet men vi började tala om kön och identitet. Som från ingenstans bara slank det ur mig: “Jag är inte säker på om jag är en kvinna”. Någon timme senare hade alla tankar i mitt huvud satt sig till ro och jag visste med säkerhet att jag är en man.

Jag bad min partner och vår gemensamma vän och några andra att använda pronomenet hen, för jag vågade inte riktigt tro på vad som hade hänt. Dessutom så tyckte jag att allting skedde så snabbt att det måste finnas ett mellanskede, ett utvecklingsskede, förrän jag kunde övergå till att använda han. Snabbt strök jag den tanken eftersom jag så starkt kände att jag är en man och bad dem istället att använda manliga pronomen. Jag hade även hittat ett nytt namn åt mig som jag kände mig bekväm med, nämligen Richard.

När jag fått bättre fotfäste om det hela berättade jag för min familj och andra vänner. Senare skrev jag ett inlägg på Facebook för att förklara varför jag ändrat på mina namn på min profil. I skolan bad jag även skolpsykologen, som jag gått till under det senaste året, att ta upp mitt nya namn och pronomen med de andra lärarna. Jag ville att de skulle veta, så att de kunde använda rätta namn och pronomen. Till min förvåning, eftersom allt jag visste än så länge om att vara transkönad var att jag borde vara beredd på negativt bemötande, har det mesta jag stött på varit positivt. Ingen i mitt gymnasium har använt fel namn eller pronomen sedan de blev medvetna om saken. På annat håll har det emellanåt varit annorlunda men det är för en annan gång.

I mars hade jag bokat en tid till en läkare för att få en remiss till polikliniken i Helsingfors var man kan gå igenom könskorrigering (har inte hittat ett svenskt namn för polikliniken men på finska heter den Sukupuoli-identiteetin tutkimuspoliklinikka). I april kom det i posten besked att jag har mitt första möte med dem den 25 maj.

Det här är en mycket förenklad och skalad version av min resa från kvinna till man. Min tanke är att dela med mig av mina erfarenheter, funderingar och åsikter här på Ungpride för alla intresserade. Om du har något du vill föra fram angående inlägget eller sidan kan du kontakta oss på ungpride@gmail.com. Till dess, sköt om dig!

-Richard

Dubbelregnbåge

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *