Ännu lite mer eurovision


Ännu lite mer Eurovision

 

År 2005, när jag var elva år gammal, sveptes jag med av eurovisionens glittrande vind för första gången, och jag har inte slutat vara fascinerad på långt när än. Jag kan inte riktigt förklara varför jag drogs till tävlingen, vad det var med den som lockade så, men efter elva år av nörderi och två gånger som publik i arenan (!!!) brinner eurovisionslågan fortfarande klart, och festivalen som under sina första post-andra världskriget-år var en trist tävling för ett fåtal länder i ett krigshärjat Europa har kommit att få en stor betydelse för mig och många, många andra idag. Vad vore världen utan Eurovision?

Många av tävlingens fans är homosexuella män av någon orsak, vilket har lett till att ESC tolkas som betydelsefullt för hela hbtiq-communityn. Gaymännen får representera oss alla, det de gillar förväntas vi också tycka om.(Jag har för övrigt alltid tyckt att det är lite kul att en tävling med så många avklädda kvinnor älskas av bögar.) Å andra sidan har vi ESC-artister såsom t.ex. Conchita, Dana International, Marija Serifovic och Verka Serduchka, som inte (bara) vädjar till homosexuella män, utan till andra identiteter inom regnbågsspektret.

De senaste åren har festivalen också blivit väldigt synligt gay/queer, med samkönade kyssar på scen, populära dragartister och regnbågsflaggor i publiken, och många börjat oroa sig för hur det går om ett land med aktiva anti-hbtiq-lagar vinner. I Azerbajdzjan år 2012 var regnbågsflaggor förbjudna, till exempel. Dock har EBU (European Broadcasting Company) nyligen lovat att flaggorna förblir tillåtna i arenan även om Ryssland vinner, och att fansens säkerhet ska kunna tryggas oavsett värdlandets eventuella homofobi. Det är ett framsteg!

När ESC hölls i Moskva år 2009 råkade några queera fans ut för misshandel, och detta var ändå före de ökända antihomolagarna. Ryssland blev ju utbuade två år i rad, 2014 och 2015, p.g.a. dessa lagar liksom landets invasion av Krim. I år var jag tillsammans med min syster, flickvän och en gemensam vän  på plats i arenan under första semifinalen, och vi hade beslutat att vi inte deltar i buandet om det förekommer. Men vi hörde faktiskt inte några burop i år! Rysslands framträdande var för övrigt magnifikt (fick jag en släng av Stockholmssyndrom – på plats i Stockholm?) och artisten har i intervjuer tagit avstånd ifrån sitt hemlands politik, vilket i mitt tycke är modigt, vi talar ju ändå om en halvdiktatur här.

I bästa fall fortsätter eurovisionen att synliggöra sexuella minoriteter och könsminoriteter, och vara en välkomnande famn för alla oavsett uttryck. I mitt tycke kunde regnbågsfolket få synas ännu tydligare där, tänk att det fortfarande är kontroversiellt med en skäggig dam eller en liten kyss!, för jag tror starkt att ju mer vi syns desto normalare blir vi i heterocisbefolkningens ögon. Och låt denna synlighet inte bara begränsas till en enda glittrig vecka om året; utan ge oss rum att synas, höras och leva även utanför festivalen.

Daniela

 

Suddig fiilisbild från arenan före showen

Suddig fiilisbild från arenan före showen

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *